Nu är klockan tio över fyra på natten. Jag har precis bäddat ner mig i sängen men tvivlar på att jag kommer somna överhuvudtaget. Det är för mycket på gång för att jag ska kunna tillåta mig själv att sova. Jag har haft den här känslan en gång förut. Och det var för exakt ett år sedan... när jag lämnade Sverige och min trygghet för att flytta till LA. Då var jag uppe nästan hela natten och packade och städade och försökte få mig själv att förstå vad som verkligen var på gång att hända. Nu är jag tillbaka vid precis samma känsla.. men den här gången ska jag lämna LA och mitt härliga liv här, för att flytta tillbaka hem till Sverige. Inte heller den här gången förstår jag att det verkligen är på gång. Men till skillnad från Karin så har jag redan gråtit en massa. Nu har jag verkligen gjort alla mina vardagssaker här för sista gången och jag har kramat alla människor i mitt liv för sista gången. Det är fruktansvärt sorgligt!
Klockan halv åtta kommer Karin och hämtar mig. Klockan kvart i tio lyfter vi från LA! Nu har vi dessutom bloggat från LA för sista gången. åh, jag sa ju att det här är sorgligt!!!