Vad jag än skriver här nu så finns det inga ord som kan förklara vad jag känner. Det här är nog en av de konstigaste känslorna jag känt i hela mitt liv.
På något sätt så skulle man kunna dela upp hela mitt liv i 3 olika delar, nämligen Lysekil, Göteborg och Los Angels. Det är på dom ställena som jag bott, skaffat kompisar (världens bästa) och levt mitt liv. Skillnaden mellan LA och dom andra två är är ganska stor. När jag bodde i Lysekil så var det såklart tillsammans med min familj, där är jag född och uppväxt ända tills det året jag skulle fylla 16. Då bar det av till Göteborg för min del, flytta hemifrån, laga mat, sköta allt själv. nästan. Självklart hade man sina underbara föräldrar som trots att dom befann sig 14 mil bort gjorde allt för att hjälpa en (betalade räkningar, gjorde "mat-lådor" att stoppa i fysen och kom även och städade ibland är bara för att nämna några...).
I LA är det en jäkla skillnad. Hur mycket jag än saknar min familj så är det närmsta jag kommit dom på 7 månader ett telefonsamtal eller några bilder.

Idag kommer dom hit. Om 2 timmar kommer jag troligtvis att träffa dom. Mamma, pappa, storebror och lillebror.
Shit va skumt.  Dom kommer hit, till mitt liv här. Skrämmande men samtidigt underbart!  

Ska bli så otroligt sjukt underbart kul att se dom! Hoppas att inte lillebror har växt något... vill nog att han ska stanna i ålder nu. Han ska ju vara liten... haha

Ne nu måste jag dra mig! kommer säkert att hamna i rusningstrafik till LAX... (flygplatsen)

Hörs ikväll igen!

Puss och Kram
Karin